Äntligen blir Sverige ett normalt land

Sverige tar nu det slutgiltiga klivet in i den västliga gemenskapen. Aldrig mer ska vi vackla mellan öst och väst. Luften pyser ur den uppblåsta svenska självbilden.

Vintern 1995 tog Expressens ledarsida för första gången ställning för ett svenskt Natomedlemskap: ”JA TILL NATO”. Den dåvarande politiska redaktören Niklas Ekdal har beskrivit hur ledaren idiotförklarades från alla håll i offentligheten. Till och med Svenska Dagbladet konstaterade att det stod ”en doft av naftalin” kring Expressens förslag.

Det skulle dröja till våren 2022 innan Sverige var moget för att ta steget. Eller för att vara mera exakt – innan Socialdemokraterna var redo att ompröva sitt Natomotstånd.

Alla argument som nyss verkade huggna i sten gäller plötsligt inte längre. Ta bara det gamla mantrat om att den militära alliansfriheten bidrar till stabilitet i vår del av världen (som det fortfarande står på Socialdemokraternas hemsida). Nu heter det tvärtom att ett svenskt Natomedlemskap skulle vara konfliktavhållande, det vill säga bidra till stabilitet.

Det är ett skifte från en tro på avspänning som det mest effektiva sättet att hålla kriget borta till en tro på avskräckning mot Ryssland. Det är en dramatisk förflyttning bort från den gamla S-politiken med fokus på dialog, nedrustning och geografiskt fria ytor mellan stormaktsblocken.

Plötsligt kan även Försvarsmakten sluta låtsas. Det har varit uppenbart länge att ÖB inte har haft någon annan idé än att försvara Sverige tillsammans med Nato. Nu kan han säga det öppet: Ett Natomedlemskap skulle underlätta uppgiften att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp ”avsevärt” och den krigsavhållande effekten ”ökar markant”, som det står i Försvarsmaktens analys.

Det som pågår kan närmast liknas vid en säkerhetspolitisk glasnost. Ideologin släpper sitt grepp om säkerhetspolitiken och det har blivit lättare att andas.

Delar av vänstern sörjer. De upplever en förlust av ett Sverige som skiljer ut sig i världen – ett land som står utanför stormaktsblocken och kämpar för en kärnvapenfri värld. ”Sverige blir ett medelmåttigt mainstreamland”, skriver exempelvis Göran Greider i en ledare. Alliansfriheten är enligt honom ”en central del av själva den socialdemokratiska rörelseidentiteten”.

På sätt och vis har han rätt. Socialdemokraterna har spunnit en framgångssaga kring alliansfriheten och gjort den till en del av den svenska självbilden. När S nu svänger och förordar ett svenskt Natomedlemskap gör man upp med de sista resterna av Olof Palmes arv. En historisk epok avslutas.

Sverige kommer aldrig mer att inta en tredje ståndpunkt mellan öst och väst. Vi kommer inte längre att kunna ägna oss åt ett dubbelspel där vi samarbetar militärt med USA i smyg samtidigt som det är öppna spjäll för anti-amerikanismen i retoriken.

Vi blir ett västland bland andra. Allt det som vänstern sörjer denna vår är en källa till ogrumlad glädje för många av oss andra.

Äntligen har Sverige hittat hem. Decennierna av säkerhetspolitisk ökenvandring är över. Sverige utgör en självklar del av den västliga gemenskapen och nu tar vi det slutgiltiga steget in i den.

Statsminister Magdalena Andersson har efter en vinglig start visat prov på ledarskap.

Självfallet finns det orosmoln även inom Nato. Utvecklingen i Turkiet, Polen, Ungern liksom inom det republikanska partiet i USA är allt annat än betryggande. Turkiets president Erdogan hotar till och med att stoppa Sverige och Finland från att gå med i försvarsalliansen. Men Nato utgör ändå ryggraden för den fria världen, som är vår ödesgemenskap. Tillsammans står vi eller faller mot Putins Ryssland och Xi Jinpings Kina.

Samma invändningar som nu görs mot Nato riktades länge mot EU. Ett EU-medlemskap beskrevs som ett hot mot det svenska självbestämmandet – mot den svenska modellen, välfärdsstaten och neutraliteten. Vi skulle hamna i fel sällskap.

Det var med en knapp marginal som ja-sidan vann folkomröstningen 1994. I dag är stödet för vårt EU-medlemskap starkt. Troligen kommer svenskarna att känna sig lika hemmastadda i Natokretsen om några år.

Egentligen är det inte Sverige som har tvekat inför EU och Nato. Det är Socialdemokraterna som har agerat släpankare och glorifierat vårt utanförskap.

Det har varit en frustrerande väntan, men nu är den över. Statsminister Magdalena Andersson har efter en vinglig start visat prov på ledarskap.

Hon insåg till sist att om Finland går med i Nato måste Sverige följa efter. Under senare tid har hon styrt mot målet med en stadig kurs. Statsbesöken har avlöst varandra och mottagandet av Storbritanniens Boris Johnson på Harpsund var varmt och reservationslöst.

När det är skarpt läge måste också ledarskapet präglas av allvar. Nu är inte tid för politisk posering. Att Magdalena Andersson förstår det visade hon genom att tillsammans med Polen stå värd för en givarkonferens för Ukraina nyligen. Kritiken mot Polen får vänta till en annan gång.

Sverige hör inte bara hemma i Nato. Vi hör också hemma i Norden. Efter andra världskriget tog länderna skilda vägar.

Finland pressades in i ett ”vänskapsfördrag” med Sovjetunionen. Sverige lobbade för ett neutralt skandinaviskt försvarsförbund. Men idén fick nobben av Norge och Danmark, som i stället valde att göra gemensam sak med andra europeiska demokratier och ansluta sig till det som 1949 blev Nato.

Pragkuppen 1948 var ett formativt ögonblick likt Ukrainakriget 2022. Då splittrades Norden av chockvågorna. Nu förs vi samman igen.

Bara det är ett skäl till glädje i väntan på hägg och syren.